Fjälläventyrsbloggen

De dramatiska högfjällen är vackrast för ögat, men inte alltid de som ger fjällvandraren störst utbyte. Det beror i hög grad på vem man har som sällskap.  Jag har turen att känna en same och renskötare, som inte bara har Tärnafjällens minsta lilla höjdkurva inpräntad i sitt huvud, utan också kan traktens historia.

  Kurt Fjällström är bosatt i Fjällsjö, precis där Boksjön rinner ut i Girjesån. Vi har tidigare vandrat några höstdagar längs renflyttningsleden mellan Järvsjön och Ryfjället, men nu ska vi gå i en mera blandad terräng. Vi placerar min bil i Brånaberg, ovanför den långsträckta Boksjön och en annan i Danasjö, där vi börjar vår vandring. Här har gått vandringstigar mellan nybyggen och jakt- och fiskestugor, stigar som numera vuxit igen. Nybyggena är borta och fortskaffningsmedlen har blivit motordrivna. I Danasjö finns bara ett åretrunthushåll kvar, men för hur länge?

  Vi går först genom en glesvuxen granskog, där vegetation och underlag får mig att tänka på Småland. Det grästäckta, men steniga, hedlandskapet vaktas av flerhundraåriga, skäggiga granar. Kurt berättar älgjaktshistorier från sin ungdom.

  Så småningom kommer vi fram till Stenträsket och vi rastar på en höjd, med utsikt över sjön och lågfjällen omkring. Kurt visar resterna av stenfoten till ett hus.

  – Här anlade två bröder varsitt nybygge en gång, berättar han. Men en av bröderna, Erik Jans, tjuvsköt en ren. Jag tror det var på 1920-talet. Straffet blev hårt. Bägge familjerna tvingades flytta och husen brändes ner.

  Men det var inte bara Erik Jans och hans bror. Straffen för tjuvjakt – ofta bara för att hålla svälten från dörren – var drakoniska och stod sällan i proportion till brottet.

  Efter matpausen får Kurt svårt att hitta stigen som en gång lett vandraren till nästa sjö, Lomträsket. Det är tjugo år sedan Kurt gick här sist och då handlade det om älgjakt. I stället går vi ner mot sjön och följer den mot tillflödet.

   Kurt går fort, det är inget latmansgöra att hänga på honom, trots att han nått sjutioårsstrecket. Han har en vandringsstav, ”glacka” på samiska, som han också använder för att röja väg och sprätta bort pinnar och ris. Vi kryssar ett tag i rätt besvärlig terräng innan vi får fjället Skalma i sikte och kommer fram till Lomträsket. Kurt visar på en gammal kåtaplats, alldeles intill sjön.

  – Här hade Arthur Hilbert Andersson en fiskekåta, berättar han. Arthur var lapp från Gardsjöbäcken. I samband med naturreservatsbildningen brände Länsstyrelsens folk ner kåtan, men …

  Kurt pekar uppåt höjden, strax intill.

  – … där anlade den ansvarige naturbevakaren själv en koja. Det gick tydligen bra. Men varför fick inte Arthurs kåta stå kvar? Den var ju en del av den gamla kulturen här.

  Jag har hört liknande berättelser förr. Hur kojor och stugor brändes ner och en synlig del nybyggarhistoria försvann. Sven Hermansson i Norra Fjällnäs berättade en gång för mig om hur samen och jojkaren Mattias Anderssons koja vid Tärnasjön gick upp i rök. Och Sven diktade i lokaltidningen:

  ”När Mattias jojk den tystnar

Hans kära koja står i brand

Nu ej längre någon lyssnar

Makt tänder med sin kalla hand.”

  Men för Kurt är historien ännu levande. Han kan de flesta nybyggaröden på sina fem fingrar. Handlade det inte om svält och umbäranden, så gällde det kamp mot överhet och byråkrati.

Nu öppnar sig landskapet och vi går över vidsträckta myrar, med lågfjällen i blickfånget. Överallt finns gott om hjortron som vi kalasar på. I lägre terräng har tillgången varit dålig, men häruppe frestar myrarnas guld i övermåttan. De är emellertid övermogna och lämpar sig bäst för omedelbar konsumtion. 

  Så småningom rastar vi på nytt, och gör upp en rejäl kaffeeld. Jag har förstått att det var på gång, för Kurt har en längre stund samlat på torra grenar och lättbrunnet ris. Det är rasterna vid elden som är kryddan vid all slags fjällvandring och för den som tillbringat nästan hela sitt liv på fjället finns det brännbart material överallt, inte bara där det växer björkskog. Eldkonsten är också en del av kulturarvet.

  Tärnafjällens moderna historia är ung, om man för ett ögonblick glömmer att samerna vandrat här i århundraden, för att jaga och fiska och finna sommarbete för sina renar. De första nybyggena insynades 1824 och ett hundratal år senare hade Tärna socken några tusen innevånare. Det var storhetstiden, då fjällkon syntes överallt i terrängen och var nästan lika talrik som renen. Tärna hade eget mejeri och en egen ost, hälsosamt fet – den så kallade Tärnaosten.

  På sextiotalet kom förändringen. Vattenkraftsutbyggnad, inflyttning till städer och större samhällen, nedläggning av jordbruk och mekanisering av renskötseln. På några årtionden försvann nästan all tamboskap: kossor, får och hästar. Hemavan och Tärnaby räddades av att turistnäringen började växa istället.

  Förresten, fjällbygdens historia är betydligt äldre än ett par futtiga sekel. De äldsta fynden runt Tärnasjön är femtusen år gamla. Men då var tiderna radikalt annorlunda, inte minst klimatet.

  Sent på eftermiddagen får vi Kurts fiskestuga vid Metsjön i sikte. Det är en enkel, men välbyggd, plåtskonad koja, förankrad med vajrar i backen. Vi somnar ovaggade och tystnaden är fullkomlig.

Nästa morgon följer vi Gammjäntmyren, mot Fasneksjöns västra ände. Terrängen består av mjukt sviktande tuvor där renstigar pilar åt alla håll. Jag sveper i mig hjortron och tänker på gammjäntorna som gett namnet åt myren, medan jag försöker hålla något så när jämna steg med Kurt. Vid Fasneken ska Kurt se till båt och redskapsbod.

  Här börjar egentligen det högalpina fjällandskapet på allvar, men med mjukt rundade fjällryggar. Gammjäntmyren och området runt Fasneken utgör därför en lämplig utgångspunkt för vandraren. Stigen upp hit från Brånaberg är väl upptrampad och går genom en spännande och starkt varierad terräng. Efter hand som vi sjunker ner i Boksjöns dalgång återfår landskapet sin småländska karaktär, med jättegranar som avlöser björkskog. Vi passerar en bäck som rinner över stigen och det är riktigt gyttjigt. Jag kliver rätt i, men Kurt tassar försiktigt runt.

  – Int tramp nere i göla, säger han och vänder sig om. Det är den första oskrivna lagen häruppe.

  – Varför då? undrar jag häpet.

  – Det angår ingen annan vart man är på väg, svarar Kurt. Det vill man ha för sig själv …

  Efter några kilometer kommer vi till ”halvvägsgranen”, en åldrande jätte som sett många vandrare rasta på den stora flatstenen intill.

  – På den hällen har oräkneliga kilo med fisk lagts av, medan bäraren pustat ut, säger Kurt. Många hade två tjugokiloskaggar med sig. Uppe vid Fasneken rensade och gravsaltade man fisken och sedan bars den ner.  Så fort bärarna kommit ner till Brånaberg, vände dom för att hämta mer. Det var inga veklingar på den tiden.

  Kurts berättelser handlar som regel om nybyggare och samer, som tillryggalade många mil varje dag och som inte drog sig för några strapatser.

  – Idag har alla hjul i rumpan, säger han med viss sarkasm i rösten.

  Vi rastar vid ett brett parti av skiffersten som frilagts i terrängen. Förmodligen har här gått en isälv, som brutit sönder skiffern och ”ställt” den i strömfåran.

  – Jag har aldrig sett något liknande, förklarar Kurt. Och då har jag vandrat en del genom åren.

  Jag väljer ut några små, helt flata stenbitar med dekorativa mönster, och stoppar i ryggsäcken.

  Medan kaffeelden brinner och höstsolen strålar i söder, berättar Kurt om märkliga händelser nere vid Boksjön. Några fjällvandrare hade hittat skelettdelar vid stranden och anmälde det för myndigheterna. Området spärrades av och man gjorde en utgrävning. Huvudet och det mesta av skelettdelarna forslades sedan söderut.

  – Skallen var visst spräckt, förklarar Kurt.

  Tillsammans med Gustav Nordin i Brånaberg gick han en dag ner till fyndplatsen. Gustav var en slags medicinman och hade en del märkliga förmågor. Han visste mycket om örter och växter som hade olika egenskaper, bland annat att angelika kunde användas som p-piller. Vid utgrävningsplatsen fann Gustav en benbit och förklarade för Kurt att han tänkte lägga den under huvudkudden under natten, för att få reda på sanningen om fyndet.

  Till saken hör att det långt tillbaka i tiden funnits en lappfamilj vid namn Mårtensson, i Brånaberg. De hade en flicka som var förståndshandikappad, eller sinnessjuk. När de skulle åka någonstans, band de flickan i kåtan.

   – En dag, när familjemedlemmarna kom tillbaka, var hon borta. Det påstods att hon rymt, medan sägnen säger att en i familjen åkt tillbaka tidigare och slagit ihjäl henne. Sedan grävdes kroppen ner vid stranden. Hon var ju en svår belastning eftersom hon inte kunde följa med på flyttningarna.

  Några dagar efter besöket vid fyndplatsen, träffades Kurt och Gustav igen och Kurt frågade denne om han fått reda på något. Men Gustav svarade bara:

  – Ja, ja hedd då tillbaka benbita däri grava.

  Något mer ville han inte säga.

  – Jag kunde inte tolka det på annat sätt än att hemska saker uppdagats för honom under natten, avslutar Kurt.

Väl nere i Brånaberg, efter ett par dagar längs historiska leder och en oavbruten lektion i bygdens förflutna, upptäcker jag att jag glömt mina egna bilnycklar i handsfacket i Kurts bil. Bekymret är att den står flera mil bort, där vi startade fjällvandringen.

 Men det är en annan historia! Och en annan lärdom!

Göran Lundin
Författare och bokförläggare i Ord & visor förlag

Taggar: boksjön, göran lundin, tärnasjön